Fringilla coelebs  Sång
vilket betyder, ogift bofink. Syftar till att bofinkshannarna om våren oftast anländer först och honorna någon vecka senare.

Typiska kännetecken: 14-16 cm. Dubbla och vita vingband, vita yttterkanter på stjärten samt grågrön övergump. Hanen har blågrå hjässa och nacke, brunrött bröst och ansikte samt samt brun rygg. Honan är mer diskret färgad i brunt och grått, där de typiska vita teckningarana fortfarande syns.

Förväxlingsrisk: Bergfink: Bergfinken har tydligt vit övergump, väl synlig när den flyger, orangebrunt bröst och vingknogar-

Finnes: I stort sett hela landet, men mer sparsamt i de inre delana av Norrland och vid fjällområdena. Håller gärna till i trädgårdar, parker och skogar, främst löv- och blandskog.

Äter: Frön och insekter.

Läte: En rik reportoar med kraftig röst gör Bofinken till en av de mest hörda fåglarna i landet.

Häckar: Boet som byggs i buskar och träd och då oftast i en grenklyka, är skålformigt och består av mossa, lavar, fjädrar och tagel. Äggen läggs i maj-juni och ruvas i 12-14 dygn. Troligtvis läggs två kullar per säsong.

Bofinken är tillsammans med lövsångaren Sveriges vanligaste fågel. Den är huvudsakligen en flyttfågel som anländer i mars-april och flyttar i sept-nov. Man tror att det finns runt 8 miljoner par i Sverige och den siffran tycks ha vart ganska oförändrad under flera hundra år, vilket kan bero på att arten är mycket anspråkslös vad gäller häckningsmiljö. En annan teori, från Finland, säger att bofinken gynnats av den fragmentering av landskapet som pågått under skogsbruket. Man menar att samtidigt som bestånden blivit tätare, har under samma period antalet kantzoner ökat och därmed också fragmenteringen