Oktober
Werner Aspenström 1950.
Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.
Men vinden vänder sig mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.
Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.
En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.
Av Werner Aspenström.
Vi ha sett för länge mot söder,
Erik Axel Karlfeldt i Zorngårdens matsal. Målning av Anders Zorn 1906.
Höstqväll
Hur blekt är allt, hur härjadt, vissnadt, dödt!
Johan Ludvig Runeberg.
Hvar är den blomning nu, som sommarn födt?
I dalen domnar allt, i skogen tiges,
Och till en graf den skumma jorden viges.
Dock, ögat lyftes sällt från grafven opp,
En högre verld har grytt för hjertats hopp,
I jordens skymning klarna stjernelanden,
Och oförgängligt ler ett hem mot anden.
Så drömmer jag i höstens qväll och ser,
Hur löfvet faller stelt från björken ner,
En naken strand i vikens djup sig speglar,
Och öfver månen silfvermolnet seglar.
ifrån Lyriska dikter I. av Johan Ludvig Runeberg
född 5 februari 1804 i Jakobstad, död 6 maj 1877 i Borgå,
Juni natt 
blir aldrig av,
liknar mest
en daggig dag.
Slöjlikt lyfter
sig dess skymning
och bärs bort
på ljusa hav.
av Harry Martinsson
En Vårvisa av Dan Andersson
Kom, sol, som en gud över åker och slog,
Videknopp
lys hjärtan som längta till ljus!
Blås, vind, och fall rägn i den spirande skog,
väx, gräs, över viddernas grus!
Väx, spirande säd, i den mörka mull,
skjut ax och gulna till bröd!
Av hunger och jämmer all världen är full,
som, sommar, att frälsa från nöd!
Kom, sommar, med bröd, tiofalt, om du vill,
nu blive din räddande gärd.
Dig sol, dig jord, vi bedja till,
och till plogar i stället för svärd.
”Vintervisa” av Anna Maria Lenngren
Drivan knarrar under skon,
vädret vilt från norden ryter,
strömmen stelnar under bron,
vandrarns näsa flyter.
Kölden utan all pardon
kuvar prins och fattighjon,
hjältar och rekryter.
Frusna öron, kylda tår,
snabba pälsade personer,
Anna Maria Lenngren (1754–1817)
Reproduktion: Uppsala universitetsbibliotek
rimfrost uti skägg och hår,
fluss och emulsioner.
Gikt och febrar, vart man går,
mänskor oförtänkt på bår,
lik och geridoner.
Dagens fyra timmar kort,
tre tums is på fönsterrutan,
gamla liv, som hosta torrt,
snuva … ingen utan …
Men, min skaldmö, vik nu bort.
Sånger av så ängslig sort
skorra kärvt vid lutan.
Uti glättig brödralag
vill jag vinterns makt förglömma,
leva nöjd min korta dag
och buteljen tömma;
köld och drivor trotsar jag,
då de bästa nektarslag
ur bålen strömma.
———————————————————————————————————————-
”Nyår” av Dan Andersson (L)
Du nyår som susar med vingar av glänsande snö,
som blandar med glittrande solljus den bittraste vind 
och tänder mer flammande rosor på jungfrulig kind
och kramar än hårdare bröstet på den som skall dö –
jag hälsar dig nyår med glänsande vingar av snö!
O giv att all världen till slut måtte bliva som då
när Herren ej ännu befallt någon gräns mellan vatten och land,
när ännu ej djurögat stirrat mot rymdernas blå
och ännu en svagling ej rivits av tass eller hand,
och kärleken ännu ej kommit att locka och slå –
O giv att all världen till slut måtte bliva som då!
———————————————-
Midvinter
Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma
Månen vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på taken
Endast tomten är vaken.
———————————————————————————–
Gässen flyttar
När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt
Grågås.
av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!
– Dan Andersson
—————————————————————————————————————-
Den här dikten fastnade jag för, Skogen heter den ! Tycker den säger mycket om varför naturen drar ut en i det gröna. Skriven av Bo Setterlind
”Har du glömt att skogen är ditt hem,
att den djupa stilla skogen står och väntar på dig som vän?
Lämna stadens oro, kom till skogen åter,
endast så kan du bli hel igen.
Har du glömt att skogen är din vän?
Myrans vägar under himmelen,
källan, där det växer upp små ljusa samtal,
gläntan, där man leker med ett regn, är de glömda.
Minns du inte dem?”
En länk till Dan Anderssons visa ” Helgdagskväll vid timmerkojan”.
